Saknar dig redan, Ida. RIP <3

Du var mormors hund... men det kändes som om du var min när jag var med dig.
De som säger att man inte kan ha samma relation till ett djur som man kan ha till en människa har nog inte haft djur. Eller så har de helt enkelt inte samma sorts inställning till djur. För mig så har mina hundar varit (och är) en del av familjen. Min första hund, Zigge, som jag fick när jag var 6 år var som en bästa vän, likaså Zorro. Och Mini.
Och Ida hade jag också ett starkt band till. Snällare och mer underbar labrador hade man fått leta efter.
Jag må inte vara religiös eller tro på Gud, men jag tror på andar/spöken och liknande. Och jag hoppas att på någotvis att Ida är med morfar och Carro nu.
Och när ska tårarna ta slut? Fan vad jag saknar henne.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback